farawayfromtown

 

 

I förra veckan satt jag hemma ock grät i floder. Vattnet av tårar steg upp på benen. Jag hade fått en bekräftelse på att min bästa kollega sagt upp sig. Allt var bara på botten. Nu har jag låtit känslorna svalna lite ock låtit acceptera att jag måste klara mig utan mitt bollplank. Men jag är ju såklart glad för hennes skull. Jag tycker bara det är jävligt tråkigt, som alla andra. Men fan var roligt man har haft på jobbet, när hon har varit där!

 

På något sätt har jag blivit en riktig känslomänniska. Det började för några år sedan, ock det är ju bara så skönt att gråta ut när man känner för det. I fredags natt grät jag för att jag inte ville lämna min pojke ute på gatan själv ock igår på jobbet sprang jag in i ett hyllplan med ett järnhörn ock fick tårkanalerna att pulsera igen.. För att inte tala om en dag förra veckan när vi såg en film som hette San Andreas.. Huaa!

 

Hur som helst, nu är det måndag ock min enda rutin idag är att vattna blommorna. Så det blir youtube-häng ända tills jag ska traska till jobbet.